Att bo. Och att leva.

Även om Köpenhamn inte är världens största stad så måste den väl ändå räknas som storstad, huvudstad som den är. Att flytta från en hyfsat central lägenhet till ett radhus i utkanten av en mellanstad innebär helt klart vissa skillnader. Det viktigaste jag har lärt mig under mina år som utlandssvensk är att saker sällan är bättre eller sämre, utan oftast bara annorlunda. Det gäller också vårt boende.

Det är skönt att slippa tre och en halv trappa utan hiss. Det är skönt att inte behöva ta hänsyn till någon som bor under. Det är skönt att slippa bumpa barnvagn upp för trapporna. Och det är skönt med diskmaskin. Det går inte att komma från. Samtidigt finns det många saker jag saknar från vårt förra boende.Nytt är fräscht, men gammalt har en annan själ. Jag saknar ljuset i lägenheten, de varma trägolven och köket, som visserligen var mindre till ytan, men med så mycket mer skåpsplats. Nørrebro, slitet och lite skitigt, men så fullt av liv. Alla caféer och butiker, dofter som oftare fick mig att tro att det var i Mellanöstern och inte Det Yndige Landet jag bodde i. Lite buffligt, men ändå varmt och framför allt, effektivt.

Det är fantastiskt att promenera genom lilla skolbyn om morgonen, det är lite disigt och fuktigt och alla små stenhus ser ut som de fortfarande sover. Hösten i Oxford är ljuvlig och det är underbart att kunna gå ner till slussen, gå en bit längs floden och andas in oktobermorgonen. Jag börjar känna igen människorna jag möter varje dag, Good Morning kantar min väg. Vi samlar kastanjer, tittar på gäss och får och börjar känna att det här är hemma nu.

Jag kan inte säga att det ena eller det andra är bättre. Det är bara annorlunda och jag försöker att insupa och uppleva, väl medveten om att tiden här kommer att gå rasande fort. Det är trevligt att bo i hus. Och det är trevligt att bo i lägenhet. Jag vet att många väntar sig att jag ska vara lyrisk över att ha en liten gräsplätt och många rum. Det är jag inte. Det är givetvis rätt skönt, men det känns som en bisak. Kanske blir det ett litet hus när vi kommer tillbaka till Danmark. Fast lika gärna kan det bli en lägenhet. Det känns som det viktigaste är att leva, inte så mycket att bo.