Jag umgås med en japanska, en kinesiska, en turkiska, en tyska med iransk man, en amerikan, en ryska, ett gäng brittiskor och en tjej från Nordirland. Oftast funderar vi inte så mycket varifrån vi kommer, vi har ofta så mycket annat att prata om än att sitta och jämför hur saker fungerar i olika länder, vilket är rätt skönt. En av de saker jag har tyckt varit mest irriterande med att vara utlandssvensk och invandrare är att jag måste jobba extra mycket för att visa vem Sofia är eftersom många bara ser svenskan eller hon som bor i Köpenhamn, men i den allmänna mixen av världen här slipper jag det. Jag är jag och det räcker rätt bra!
Det har dock verkligen slagit mig är hur oerhört priviligerad jag är. Bara att ha min hår- och ögonfärg ger mig en massa fördelar i världen, men viktigast av allt är mitt pass. Som EU-medborgare tänker man inte på hur enkelt det är att resa. Hur man utan problem kan byta land inom EU och bara komma in i systemet. Hur man kan resa fritt till i stort sett vilka länder man vill och hur enkla visumprocesserna är i de fall det krävs visum. Den ryska tjejen har bott i UK i fyra år, hennes ukrainske man är fysiker, har gästforskat på KTH och har i en väns namn ett eget företag här. De lyckades flytta hit på ett Highly Skilled-visum, men det måste förlängas vart tredje år och reglerna ändras hela tiden så de är aldrig riktigt säkra på hur länge de kan bli kvar. Mannen reser en del i jobbet och har ett EU-visum, men tjejen och barnen har bara UK-visum och måste således ansöka om visum varje gång de vill besöka ett annat EU-land. Mannens syster bor i Stockholm och för att få ett tremånadersvisum till Sverige för att kunna besöka henne och kusinerna krävdes en fyra månader lång ansökningsprocess.
Den kinesiska och den turkiska tjejen har liknande historier. Deras män tjänar många pengar och de lever guldigt och flärdfullt, men den som faktiskt glider fram i invandrargräddfilen är jag.
