Hur har vi det?

Jo tack, bra!

Efter 2,5 månad i Oxford börjar vi nu känna oss hemma i vår nya vardag.

Jens trivs på jobbet, kontoret är litet och alla är trevliga. Dagarna är inte så sena som vi befarade och bäst av allt är att det spelas firmafotboll! Resan till jobbet går bra, vi bor helt rätt i förhållande till arbetsplatsen och Jens slipper nästan alltid mastodontköerna runt Oxford.

Sofia njuter livet som hemmafru. Troligtvis hade det varit en större grej om jag hunnit jobba efter mammaledigheten, nu känns det bara som den fortsätter och jag är rätt inne i hemmalivet. Än har jag inte hunnit känna mig uttråkad eller understimulerad, jag har för fullt upp för det. Jag har inte hunnit få några kompisar än, men tack vare sociala medier och småpratande med andra föräldrar i skolan, på lekplatsen och på diverse aktiviteter känner jag mig långt ifrån ensam.

Astrid stortrivs i skolan. Hon snappar upp mer och mer engelska, från att enbart ha varit substantiv kom hon häromdagen hem och sa att hon var happy och att något var scary. Hon är med i tjejgänget, har alltid någon att leka med i skolan och har precis blivit bjuden på sitt första kalas! Ibland säger hon att hon saknar sin gamla børnehave, men som fyraåring lever man så mycket i nuet att hon verkar tycka att detta inte är konstigt alls utan bara hemma.

Albert är ju så liten att han är nöjd så länge han är på samma ställe som oss. Det känns dock väldigt skönt att han får vara hemma så länge, han hade absolut känts för liten för en dagisstart i våras.

Huset är toppen. Vi har gott om plats, allt funkar som det ska, det är fräscht och nu när vi lyckats sätta på värmen är det riktigt behagligt inomhus! Vår gata är väldigt lugn och trevlig och väldigt medelklass. Vi hade kanske önskat att det bodde lite barnfamiljer här, men har förstått att det beror på att vi inte tillhör det bästa skoldistriktet och att man hellre väljer ett slitnare och mindre hus några gator bort för att vara säker på en plats i rätt skola. För oss som ska vara här under så begränsad tid spelar detta mindre roll. Mer om skolhetsen i ett annat inlägg.

Området är fantastiskt. Skolbyn ser ut som en engelsk by ska se ut och det är fantastiskt lyxigt att kunna gå ner till Themsen och söta slussen på ingen tid alls. Faktiskt är det väldigt fint här!

Oxford är en mycket trevlig stad. Den påminner på många sätt om Lund med alla universitetsbyggnader och unga människor. Stämningen känns väldigt bra, det märks att det bor många akademiker här och med alla gäststudenter och -forskare smälter man bra in som utlänning.

Storbritannien fungerar ungefär som förväntat. Många gånger skakar vi på huvudet åt all administration och hur omständliga vissa saker är, men mest känns allt väldigt civiliserat och enkelt. Alla är trevliga, det småpratas mycket och hetsas mindre än i Sverige och Danmark. Vi har nog också fördel av att ha bott utomlands tidigare och helt klart är steget Danmark - UK mindre än Sverige - UK.

För kontakt med lägre makter?

-- Post From My iPhone

Att bo. Och att leva.

Även om Köpenhamn inte är världens största stad så måste den väl ändå räknas som storstad, huvudstad som den är. Att flytta från en hyfsat central lägenhet till ett radhus i utkanten av en mellanstad innebär helt klart vissa skillnader. Det viktigaste jag har lärt mig under mina år som utlandssvensk är att saker sällan är bättre eller sämre, utan oftast bara annorlunda. Det gäller också vårt boende.

Det är skönt att slippa tre och en halv trappa utan hiss. Det är skönt att inte behöva ta hänsyn till någon som bor under. Det är skönt att slippa bumpa barnvagn upp för trapporna. Och det är skönt med diskmaskin. Det går inte att komma från. Samtidigt finns det många saker jag saknar från vårt förra boende.Nytt är fräscht, men gammalt har en annan själ. Jag saknar ljuset i lägenheten, de varma trägolven och köket, som visserligen var mindre till ytan, men med så mycket mer skåpsplats. Nørrebro, slitet och lite skitigt, men så fullt av liv. Alla caféer och butiker, dofter som oftare fick mig att tro att det var i Mellanöstern och inte Det Yndige Landet jag bodde i. Lite buffligt, men ändå varmt och framför allt, effektivt.

Det är fantastiskt att promenera genom lilla skolbyn om morgonen, det är lite disigt och fuktigt och alla små stenhus ser ut som de fortfarande sover. Hösten i Oxford är ljuvlig och det är underbart att kunna gå ner till slussen, gå en bit längs floden och andas in oktobermorgonen. Jag börjar känna igen människorna jag möter varje dag, Good Morning kantar min väg. Vi samlar kastanjer, tittar på gäss och får och börjar känna att det här är hemma nu.

Jag kan inte säga att det ena eller det andra är bättre. Det är bara annorlunda och jag försöker att insupa och uppleva, väl medveten om att tiden här kommer att gå rasande fort. Det är trevligt att bo i hus. Och det är trevligt att bo i lägenhet. Jag vet att många väntar sig att jag ska vara lyrisk över att ha en liten gräsplätt och många rum. Det är jag inte. Det är givetvis rätt skönt, men det känns som en bisak. Kanske blir det ett litet hus när vi kommer tillbaka till Danmark. Fast lika gärna kan det bli en lägenhet. Det känns som det viktigaste är att leva, inte så mycket att bo.

Morgonens exotiska

Tidig morgon rullar mjölkbilen in på vår gata. Jag vet inte om det är praktiskt att få mjölkleverans om morgonen, kanske om man har sju kalvar hemma och inte orkar släpa hem all mjölk om dagen.

Plötsligt händer det!

Mamman i familjen släpper alla sina principer och låter familjen galoppera ut till musikbilen, som tydligen inte bara kommer och spelar en glad trudelutt varje dag utan även säljer glass!

Från flop till flip

Även fredagen bjöd på fantastiskt väder och då Jens endast hade ett telefonmöte inbokat på förmiddagen kunde han ta halva dagen ledig. Av en kollega hade han fått tips om Cotswold Waterpark, där det bland annat skulle finnas en badsjö. Vi packade in oss i bilen och åkte den dryga timme det tar att köra till Cotswold. Vi körde förbi enorma sommarpalatsområden med wake board-sjöar, fiskesjöar, segelsjöar och det kändes som vi befann oss i USA, innan vi slutligen kom fram till badsjön. Badsjön, som stoltserade med att ha landets enda sandstrand inne i landet, såg ut som en liten sjö ungefär. När Jens betalade de sju pund det kostade för oss att komma in på området fick han dock veta att de inte hade någon badvakt i tjänst just då så man fick inte simma i sjön. Toppen...

Våra badgalningar höll på att hoppa ur byxorna av glädje när de såg vatten och det var lite svårt att förklara för Astrid att man inte fick bada. Lite försiktigt ställde vi oss i vattenbrynet och doppade tårna och barnen satt halvt på stranden, halvt i vattnet och plaskade. I två minuter. Sedan kom det en vakt och förklarade att vi absolut inte fick vara i vattnet eftersom det saknades badvakt. På en grund, inhägnad strand i en liten stilla badsjö, med två simkunniga hyfsat ansvarsfulla vuxna och två plaskande barn vid strandkanten. Gaaaahhh. Det var 27 grader i luften och vi hade åkt en timme för att bada vid en strand, som enligt nätet skulle vara öppen varje dag från juli till september.

Vi gick till en lekpark och lekte lite, vilket som tur var var populärt och försökte sedan hitta en utomhuspool. Det gick inte. På ett av hotellen i området fanns det en inomhuspool, men där var man tvungen att vara två år för att få bada, så det gick inte heller. Vi var ju tvungna att göra någonting av vår utflykt och det kändes trist att tillbringa en av sommarens varmaste dagar i en bil så vi åkte till den lilla staden Cirencester istället och det var tur!

Cirencester visade sig vara en supermysig liten stad med smala söta gator, delikatessbutiker, inredning och caféer. Jens och jag fick varsit glas Pimm's och barnen varsin glass och sedan hade alla glömt allt om vårt misslyckade bad. Vi strosade runt lite och åt sedan en god middag utomhus innan det blev kväll och vi körde hem igen.

Den livsfarliga badsjön

Finaste killarna, i matchande kläder.

Fint, finare, Oxford

Vi har verkligen hamnat i en fantastiskt fin stad. Faktiskt en av de vackraste vi varit i.

De senaste dagarna har vädret varit helt underbart och idag har vi haft 27 grader varmt och en klarblå himmel. Inte illa när september nästan är oktober!

Istället för att sitta hemma i vår norrvända trädgård packade vi våra väskor och begav oss ut på promenad. Från början var vi bara tre, men Jens rymde från kontoret och anslöt så fort han kunde. Vi började med att gå upp skolvägen genom lilla byn och fortsatte sedan ner till floden och slussen, där vi matade ankorna. Därefter fick vi en bit äppelkaka och lite lemonad eller te på mysiga Isis Boathouse, innan vi fortsatte gå längs Themsen hela vägen in till stan. Istället för att gå upp till huvudgatan gick vi in till Christ Church Meadows, ett fantastiskt grönområde mellan Christ Church College och floden med rugbybanor, gamla universitetsbyggnader och betande kor. Vi avslutade med en middag på god och barnvänlig restaurang innan vi tog bussen den sista biten hem.

På vår gata i stan, Storasyster och Lillebror

Huvudgatan genom söta lilla skolbyn

Byns Manor

Weeping willow

Pit stop vid Isis Boathouse

Varför envisas halva bilden med att bli rödtonad? Ett av många båthus.

Christ Church College

Christ Church Meadows

Mera besök!

Det är fantastiskt trevligt att få besök och denna hösten kommer vi att vara välbesökta, det är nästan som om vi har ett eget B&B!

I torsdags ankom familjen Jakobsen från Köpenhamn och det var fyra glada barn som återförenades på eftermiddagen. Vi har gått och gått och sett stora delar av vår fina stad, samt hunnit med ett besök i London under de fyra dagar vi hade tillsammans.

I London var huvudattraktionen London Eye. Alla var mycket nöjda med att se staden från ovan, även om jag var något skeptisk till höjden, i synnerhet då hjulet plötsligt gjorde ett längre stopp när vi var nästan på toppen. De så besökande pojkarna fick sitt dubbeldäckarlystmäte mättat och vår lilla familj promenerade runt och insöp storstadsvimlet. Astrid var mycket imponerad av historien om Nelson, som Jens fick berätta tre gånger. Albert tyckte att det bästa var att få gå balansgång på en kantsten. London har verkligen något för alla!

Höjdpunkten var dock när män och barn tog tåget hem och de två fruarna placerade sig på en pub med varsin pint och stor tallrik fish and chips för att därefter se Mamma Mia! En mycket lyckad kväll! Dessvärre var det bara godståg som gick tillbaka till Ox sent på kvällen så istället för de normala 57 minuterna med två stopp tog hemresan nästan tre gånger så lång tid med fjorton stopp och ett bussbyte i Didcot. Hej och hå. Nästa gång vi ska hem från London kvällstid blir det med buss eller bil.

I Regent's Park

Queen Marys rosenträdgård. Heeeelt fantastisk, trots att det är slutet av september.

Vi är med på samma bild! Och båda tittar och ser nästan normala ut. Det händer ungefär aldrig.

Astrid försöker se en fisk från London Eye.

Big Ben! Eller store Ben, som vår snart trespråkiga dotter menade att vi borde säga.