Lillebror kan också!

Vi är lite konstiga och lite utländska och cyklar och åker scooter på gatan. Jag vet inte om det bara är här, men inga barn är ute och leker på framsidan, det är den privata baksidan man hänger på.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Skynda långsamt

I en dryg månad har det varit vägarbetare på vår gata. De är många, säkert åtta och de börjar tidigt. Vad de gör är lite oklart, de har suttit med små kilar och hammare och pillat upp kantsten, lyft bort lite gräs här och där och hackat bort små rektanglar asfalt. Medelåldern på arbetarna är nog ungefär 60 år och de måste verkligen gilla sitt jobb med tanke på hur väldigt noga och sakta de jobbar. Igår ägnades dagen åt att asfaltera igen några av hålen de hackat upp. På bilden nedan syns endast hälften av alla som var involverade i asfalteringen.







Tänk va, minst åtta personer behövdes för att täcka detta hål!

Jag funderar lite på om detta är något terapi- eller sysselsättningsprojekt. Om inte är jag inte jätteförvånad över hur låg minimilönen är i detta land.

- Posted using BlogPress from my iPhone

På öppna förskolan

För inte så länge sedan hittade jag en ny park i området. Den ligger bara fem minuters promenad bort, men åt ett helt annat håll än där vi i vanliga fall rör oss. I parken ligger en något sliten lekplats, en tennisplan, en minigolfbana, en riktigt riktigt fin lekplats som just nu byggs och nog är klar om en månad, samt en fantastiskt fin öppen förskola. På tisdagförmiddagar är det Toddler Stay and Play och Albert älskar det. Förutom att det finns en massa spännande att leka med och fullt med jämnåriga barn är det alltid någon organiserad aktivitet. Förra veckan var det pancake day och Albert fick göra en egen lite pannkakssmet och fick sedan äta upp sin egen pannkaka. Idag fick barnen baka ostscones och Albert knådade med stor frenesi och åt troligtvis upp minst 1/4 av degen innan den bakats.

Plötsligt blev det vår!

Vi har haft en helt fantastisk helg och varit utomhus nästan hela tiden. I lördags promenerade vi fram och tillbaka till centrum där vi lunchade och sedan via lekplatsen ner till floden där vi tittade på helgens roddregatta. I söndags tog vi bilen till norra Oxford och besökte Cutteslow Park och lekplatsen där. Överallt är fullt med krokus, vintergäck och snödroppar och påskliljorna börjar att slå ut. Visst är det kul med vinter, men åh vad härligt med vår i slutet av februari!

Snö och födelsedagsfirande, lite i efterhand

Natten mellan den fjärde och femte februari kom vinterns snö. Av någon anledning vaknade 3/4 av familjen klockan 02:50 och fick för sig att det var morgon och dags att gå ut och leka, men stoppades och skickades tillbaka upp i säng av den elaka modern. En dag i snön hanns dock med och en riktigt snögubbe byggdes.

Den sjätte februari var en annan viktig dag, i alla fall i fyraochetthalvtåringens liv. Årets första födelsedag firades, vilket innebar en födelsedag närmre den viktiga femårsdagen. Jens firades stort med ballonger och banderoller, fotbollsservietter och teckningar och sushi och muffins. Notera gärna det något rinniga OB-emblemet. Dagen till ära exploderade Alberts ögoninflammation och Sofias förkylningen blev en kombinerad bihåle- och öroninflammation och NHS testades och godkändes.

Skolor

Något av det som verkar störst och viktigast i UK är valet av skola. Eftersom Astrid bara är 4,5 och vi dessutom inte flyttat hit permanent har jag varit rätt avslappnad kring skolvalet, men ju mer vi kommer in i samhället, ju lättare är det att ryckas med i hetsen.

Jag tror att jag börjar få ett grepp om hur systemet är uppbyggt. Om jag förstått det rätt börjar man förskoleklass, som ibland heter Reception och ibland Foundation Stage den september man är fyra år fyllda. Oftast håller fyraåringarna till på skolan, men inte alltid. Astrid går i en privat montessoriförskola, de yngsta är två år fyllda och de äldsta, Astrid inklusive, var fyra år när höstterminen startade. Astrids förskola är godkänd att driva Foundation Stage och vi får rabatt på terminsavgiften eftersom hon har rätt att gå i skolan.

I september börjar hon Primary School, vilket motsvarar låg- och mellanstadiet, om jag har förstått det rätt i Key Stage 1, grade 1, dvs första klass i de lägre åren av Primary School. Som sommarbarn kommer hon att tillhöra småttingarna i klassen, de äldsta är de som fyller sex strax efter skolårets början.

Jag vet inte hur många gånger jag varit inne på Oxfordshires skolsida och försökt förstå när/var/hur vi ska ansöka för en plats i ettan. Jag har besökt flera skolor i området, pratat med föräldrar i skolan, med föräldrar på lekplatsen, med rektorer, samt haft mailkontakt med skolkontoret. Jag har fått ungefär lika många svar som personer jag har pratat med, men fick slutligen en link till ett webformulär att fylla i innan 16/1 av någon administrator på skolkontoret. Efter mycket funderande skickade vi in våra tre val.

Förstahandsvalet är en Church of England School tio minuter promenad bort. Rektorn verkade väldigt bra och engagerad, barnen var lugna och hade prydlig uniform och lokalerna såg fina ut. Haken med skolan är att vi bor tre gator för långt bort för att ingå i första urvalet. Skolan är dessutom rätt populär och det ska riktigt mycket tur till för att Astrid ska få plats.

Andrahandsvalet är också en Church of England School, dock lite längre bort, på cykel tar det nog tio minuter. Denna skola verkar också bra, den har bra rykte och en av kompisarna i skolan blev erbjuden en plats i Reception efter jul och trivs mycket bra. Nackdelen är att den ligger lite åt fel håll. Barnen har inte uniform, men skoltröja.

Det tredje valet är den skola vi tillhör, det rekommenderas att man också väljer den man hör till å det gjorde vi. Säkert är det inget större fel på skolan, alla jag har pratat med säger att den är OK, men att det kanske inte är en förstahandsskola. Jag har kikat på föräldrar som lämnar och hämtar och det ser inte ut som några gangsters, men jag skulle tro att andelen akademiker inte är så hög som i de andra skolorna.

Nöjd med våra val och extra peppade av att kompisen, som bor lite längre bort än oss, fick plats i alternativ två har vi lagt skolfunderingarna åt sidan. Tills idag, då jag fick ett mail av Gavin på skolkontoret. Tydligen har jag lyckats få fel information om hur ansökningen ska gå till, trots all min research och Astrid räknas inte som en förstagångssökande utan som en transferelev eftersom hon redan går i förskoleklass. Transferelever ska ansöka efter den 11/6, dvs efter förstagångssökande fått sina svar. Nu har jag mailat fram och tillbaka med den gode Gavin och fått försäkrat att Astrid inte kommer få någon slumpplats, hon är tydligen ett år för gammal för den tidiga ansökningen. Om vi vill kan hon dock stå i kö för en plats nu med en gång, men det skulle med största sannolikhet innebära att hon skulle få byta skola rätt snart. Om det hade inneburit att hon kommit till alternativ ett, vars förskoleklass verkar hålla samma klass som nuvarande förskoleklass, hade det kanske känts lite lockande, men tydligen är den helt full och Gavin trodde att den skulle fortsätta vara så när den flyttar upp till Key Stage 1.

Nu tror jag att Astrid får gå kvar i sin superklass, hon trivs verkligen bra, skolan ligger väldigt smidigt till och föräldrasammanhållningen är så bra, så får vi väl skicka in ansökan på nytt i juni och hålla tummarna stenhårt för att det ska finnas plats i alternativ två.

Faktiskt känns det lite konstigt, min lilla lilla tjej som ju egentligen har flera år kvar i børnehaven hemma ska börja ettan i höst. Nu ska jag dock släppa skolfunderingarna tills det är dags igen i juni och sedan har vi en liten paus innan vi ska sätta oss in i hur det funkar att söka till 0:an i DK till hösten 2013.

Sportlov i Sverige

När vi fick höra att det snöade i Sverige bokade vi raskt biljetter till sportlovet. Vi hade en riktigt fin vecka och hann åka en massa pulka och skidor, träffa kompisar och äta semlor.



















































-- Post From My iPhone

Hemmamamma

En av de vanligaste reaktionerna på vår flytt har varit -Oj, stackars dig, du tror inte att det kommer att bli ensamt och tråkigt?

Nej, det trodde jag inte och nej, det är det inte. Faktiskt har jag det fantastiskt bra.

Att flytta en hel familj till ett annat land i några år är, i vilket fall för oss, inte något man bara gör hipp som happ. Vi har efter många timmars samtalande och funderande tagit beslutet att flytta gemensamt. Faktiskt är det något vi har pratat om ända sedan vi träffades, vilket vi gjorde när båda var ute i världen och jobbade, att vi båda har en önskan om att prova på andra verkligheter än den gamla vanliga invanda. Lika mycket som våra år här är till för Jens, lika mycket är de till för mig och våra barn. Jag har varit lika drivande och på som Jens, det här är vårt projekt.

Vi har ingen stress i vårt liv. Inte mer än att vi ibland får gå lite snabbare upp till skolan eller skynda oss för att nå något transportmedel. Vi slipper fundera på vem som ska ta hand om barn som är sjuka, vi slipper skynda till dagis på morgonen, skynda vidare till jobbet, skynda för att hämta på dagis, skynda hem och skynda med maten. Genom att jag är hemma får vi båda mer tid tillsammans familjen och mindre tid att skynda.

Kanske halkar jag efter på arbetsmarknaden, kanske spelar två år hit eller dit inte så stor roll. Och om jag halkar efter, ja då får jag väl komma ikapp. Jag har svårt att förstå att det anses bättre och viktigare att lägga tid på sitt arbete än tid på sin familj. Jag är rätt säker på att jag på min dödsbädd inte kommer att ligga och ångra att jag inte tillbringade mindre tid med mina barn och mer tid på jobbet.

Jag gillar att jobba och jag trivdes bra på min gamla arbetsplats. Men jag trivs mer tillsammans med mina barn. Jag känner mig inte instängd och jag känner mig inte understimulerad. För mig är det frihet att inte på minuten notera när jag kommit in till jobbet, att kunna lägga upp min dag så som det passar mig. Jag träffar andra föräldrar, mest mammor, men även en del pappor, och såsom boendes i en stad med mycket hjärna är det ofta andra saker än blöjor och nappar som diskuteras. De flesta föräldrar jag träffar lever dessutom i multikultifamiljer, vilket ger det hela en ytterligare dimension. Jag har möjlighet att läsa mer än när jag jobbade, jag hinner läsa flera dagstidningar och har äntligen kommit igång med att läsa böcker igen efter en torka under graviditeter och amning.

Nej, jag känner inte att det är synd om mig och nej, jag känner inte att jag har fastnat i någon gammal fälla. Jag känner att jag har varit med och fattat ett beslut som passar oss alldeles ypperligt just nu.