Jag tycker att jag är helt OK på engelska. Jag har vistats i engelsktalande länder en hel del och den största delen av kurslitteraturen när jag pluggade var på engelska. På jobbet pratade och skrev jag ungefär lika mycket på engelska som på svenska och danska och jag tycker att jag kan uttrycka det jag vill få fram och jag förstår det jag hör och läser. Grunden i min engelska är den jag plockade upp under ett high school-år i södra Indiana, den värsta hick-dialekten har slipats bort och folk brukar ha svårt att placera mig när jag öppnar munnen.
Innan vår flytt hit hade jag varit i UK en gång, när jag var sexton eller så var jag fyra dagar i London, det är min enda tidigare brittiska erfarenhet och den är inte så mycket att hänga i julgranen. Jag har ju såklart träffat britter och hört britter prata men innan jag kom hit hade jag inte riktigt förstått hur stor skillnaden mellan den amerikanska jag var van vid och den brittiska engelskan faktiskt är. Fortfarande är jag helt överväldigad av alla ord och uttryck och hur mycket rikare och mer sofistikerad den brittiska engelskan är. Nu bor vi visserligen i Oxford och de britter jag pratar mest med är alla välutbildade, så min bild kanske är något skev, men ändå, vilket språk!
Jag känner mig som en elefant när jag öppnar min mun, jag klampar fram bland ballerinor på tå och försöker anstränga mig så gott det går att snabbt som tusan spruta ur mig artighetsfraser. Varje mening jag säger kommer ut tre gånger så lång ur en britts mun. Mycket intressant och rätt imponerande!
Cheers, bye bye och hello ropar vår lille trespråkige son!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar